Ohjälpsam karl!

Jag brukar inte beklaga mig över folk och framför allt inte på bloggen men i helgen så stötta jag på en karl som förtjänar ett irriterat inlägg.

I söndags var jag i väg själv till K-rauta för att köpa tre stycken gips skivor, de sista till badrumstaket. Jag kör in på K-rautas hämtlager och parkera jämte den hög med gipsskivor som jag ska ha av och hoppar ur bilen. Bakom mig parkera en man och jag tänker att han är säker en vänlig själ som han hjälpa mig att lyfta på skivorna. Sagt och gjort går jag fram och frågar snällt:- Kan du hjälpa mig att lyfta på 3 gips skivor, det tar max 2 minuter?
Var på karl tittar på klockan, i taket, himlar med ögonen och säger:- Du vet om att jag inte jobbar här va....
Då känner jag att jag ser rött och jag säger:- Jag ser det sa jag och ursäkta att jag frågade.
Jag vänder på klacken går 200 m bort till killen som jobbar på K-rauta och frågar om han kan hjälpa mig och det är inga som helst problem och vi lyfter på 3 skivor på takräcket.
När jag har surrat fast skivorna och kört fram till kassan så hamnar jag så klart bakom den stressade och ohjälpsamme karln och jag står och stirrar honom stint i nacken och han vägrar att titta på mig.

För de som undrar var maken var så var han hemma på min initiativ för jag tycket han gjorde bättra nytta där med att hjälpa svärfar att förbereda inför att det skulle börja lägga in golv på övervåningen. Min kommentar var att det är ingen som kan neka en höggravid kvinna hjälp, men ack så fel jag hade!

Hela historien får mig också att tänka på vad jag och maken gjorde dagen innan. Vi var runt och kolla på nya utestolar efter att jag (häffaklumpen) hade suttit sönder den näst sista stolen vi hade ;-). Vi var ute i ett industri område och kolla de på ett utemöbelställe när en äldre dam kommer fram till oss och frågar om hjälp. Det visar sig att hon har tagit fel buss och hamnat ute i industriområdet och vet inte hur hon ska ta sig där ifrån och det finns en motorväg i mellan dit hon ska och var hon är. Jag och maken tittar på varandra och säger samtidigt att hon kan få skjuts av oss så hon kommer till en hållplats som hon kan hitta ifrån. Damen är otroligt tacksam och nämner också att eftersom vi har varit så trevliga så måste hon självklart betala denna goda gärning vidare även om det inte blir till oss.
Både jag och maken kände oss som två räddande änglar och tänkte i vårt stilla sinnen att vi hoppades på att om vi var i samma ålder att någon vågat hjälpa oss.

Men en sak är jag söker på att K-rauta karl hade aldrig gjort som vi och skjutsat damen!